Eevee
Dagen hon kom
Jag och en kompis, som hade henne på lägret efter, bestämmde oss hur som helst (efter många provridningar på andra hästar) att vi ville ha Eevee. Så hon kom hem till oss i september 2008 tror jag det var. Tyvärr blev det inte riktigt som jag hade förväntat mig bara. Hon visade sig nämnligen vara en helt annan häst när hon inte var på Sjöis. Då kom arab och engelskt fullblod-korsningen fram, och hon var nervig som jag vet inte vad... Inte precis vad jag hade önskat kanske, men det var ju bara att göra det bästa av situationen.
Hursom helst var det en väldigt givande tid på henne. Jag lärde mig helt sjukt mycket! Vi tränade varannan vecka hoppning och varannan dressyr, och det gick verkligen framåt för oss. Till hösten var vi redo för att börja tävla dressyr egentligen, men det ville sig inte. Jag hade anmält oss på en klubbtävling hos en annan klubb (den jag tävlade för), men när vi några dagar innan lasttränade blev jag tvungen att stryka mig. Hon totalvägrade verkligen! Vet inte om det har hänt nåt som gjorde att hon var rädd, men man ju säga att rädd var hon verkligen, det var inte fjanterier!
Men tänkte att vi kunde ju ändå vara med på lite klubbtävlingar hemma över vintern, men det gick som det gick med det med. Våran första tävling var en hopptävling där jag ramlade av på första hindret för att hon vägrade och sen sköt iväg rakt upp och rakt ner, vilket jag inte var med på! Men fick sedan hoppa om banan, och då hoppade hon den klockrent, dumma ponny ♥ Det gick väl lite bättre sen, fick några stopp i tävlingarna därpå, men satt iaf kvar ;)
Till våren kom dressyrtävlingarna på klubben. Det inleddes med ett KM där vi vann båda klasserna. Det var då man märkte att vi verkligen hade gått framåt och utvecklats tillsammans! Inte bara för vinsterna, men också för känslan, proenten och framför allt filmen som mamma filmade, när man verkligen såg skillnad!
Efter två vinster i KM
Tyvärr så tror jag inte att hon tyckte det var så vidare roligt att tävla, hon dog alltid på banan, och hennes grymma travlängningar fanns inte då... Hon jobbade inte alls lika ärligt och hon lyssnade verkligen inte för mina skänklar, och det sänkte såklart procenten mycket och det gjorde mig så arg, för jag visste ju hur mycket hon kunde på träning!
Travlängningarna kunde hon iaf!
Vi bestämmde oss iaf för att vara med på Bohuscupen i dressyr (lokal tävling) som också gick på hemmaplan. Kommer fortfarande ihåg hur allt satt så bra på framridningen och bara försvann totalt på banan. Det var precis samma som på KM, att hon inte lyssnade det minsta lilla och jag satt där och gjorde allt, drev som en galning i varje steg för att få fram henne. Ändå hamnade vi i mitten, mycket bättre procent än vad jag förväntade mig!
Efter det kan man väl säga att jag inte hade någon riktig motivation. blev en del uteritter istället för träningar, kändes som om det ändå inte skulle gå, och jag undrade vad jag egentligen höll på med, varför jag la ner så mycket tid och fick så lite tillbaka. Blev istället en hel del galopprace på travbanan och lite andra bus, ingen riktig seriös ridning.
Hon kunde när hon ville!
Hoppade även lite Clearrounder på typ 50 cm, för hade kommit fram till att hon nog var höjdrädd. Och vi nollade varje gång! Man märkte verkligen då att hon tyckte att det var kul då, för hon fick tillbaka självförtoendet på dom lägre höjderna och bjöd riktigt! :)
Framskrittning inför en hoppclearround
Jag lärde mig verkligen sjukt mycket på Eevee, kanske inte minst hur man ska tackla motgångar? Men också förbättrades min ridning jättemycket, och måste säga att hon blev finare och finare på träning och satte muskler på rätt ställen! Även min balans förbättrades, haha, hon kunde hoppa åt sidan närsomhelst!
Söta lilla ponny ♥
Eevee gjorde att mitt självförtoende sänktes mycket, jag ifrågasatte allt jag gjorde och blev ganka osäker på vad jag överhuvudtaget höll på med. Som tur var hade jag bra tränare som hela tiden stöttade mig! När vi sedan lämnade tillbaka Eevee var jag till och med osäker på om jag ville fortsätta hålla på med hästar, men bestämmde mig trots allt för att köpa en, vilket blev Långben.
Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, men vad blir det? Vi gjorde vårat bästa för att det skulle gå bra på träning iaf. Sanningen var nog att vi inte var gjorda för varann...
Film..
Gott att jag knappt kan titta på den utan att tårarna rinner. Saknar henne något sjukt mycket verkligen..
Finaste tjejen ♥
Millan ♥
Här kommer ett inlägg om en ponny jag hyrde i 3 år, och som helt klart är den ponny som jag lärt mig mest av. Vi hade våra duster och hon gjorde inget lätt för mig, men gud vad jag lärde mig!
Jag provred Millan den 14 juni 2006 tror jag att det var. Provred även 3 andra hästar men det var henne jag fastnade för. Varför jag fastnade för just henne vet jag inte egentligen, hon kunde inget annat än svänga, gå framåt och stanna. Det jag kommer ihåg bäst den dagen då jag provred var att hon var den enda ponnyn som var glad. Det var sjukt varmt och de andra var sega som jag vet inte vad. Men hon var pigg, nyfiken, glad och sjukt söt. Kanske var det därför jag fastnade för henne också. Mamma tyckte absolut att vi skulle ha en äldre häst som kunde mer, men efter en hel del övertalning så gick mamma med på att hyra henne!
Bild från provridningen.
Den sommaren var jag på ridläger på Sjöstjärnan och hade (såklart) henne. Kommer inte ihåg så mycket förutom att vi hade kul. Hon kunde ju i princip ingenting och jag kunde inte mycket jag heller. Tror dock att jag flög av när vi hoppade någon gång om jag inte har fel? Jo, det gjorde jag nog. Och det gjorde jag ett antal fler gånger på den ponnyn kan jag ju säga. Trots detta kunde jag inte låta bli att tycka om henne!
Bild från ridlägret.
I augusti fick vi i alla fall hem henne. Första ridpasset kommer jag ihåg ganska väl faktiskt, hon vägrade nämligen att hålla höger galopp i mer än ett halvt varv på volten, haha.
Eftersom hon aldrig blivit "rätt riden" innan så red jag med Pellham (?) några enstaka gånger. Så att jag skulle kunna visa henne hur hon skulle gå utan att behöva slita henne i munnen då hon var ungefär som en sten där. Och som många säger ”hellre ett skarpt bett och mjuk hand än ett milt bett och en skarp hand”. Hade det dock bara någon enstaka gång och hade sedan det vanliga igen,
I hoppningen gick det dock sämre än i dressyren. Flög av x antal gånger, haha. Hon bockade, stegrade eller stannade. Men när hon hoppade så hoppade hon fint kan jag lova, spänstig var hon verkligen. Vi började jobba mer med dressyren och vet inte riktigt varför men kanske för det ändå aldrig gick bra att hoppa haha. Vi hade verkligen olika åsikter vi två. Vissa gånger kom jag in till stallet storgrinandes för jag var så jäkla arg och frustrerad över den ponnyn. Och vissa dagar kom jag in med världens leende och tyckte att hon var den bästa som fanns! Ett riktigt egensinnigt sto det där om ni inte fattat det, som verkligen hade en egen vilja. Vi hade dessutom gymkana någon gång och tror jag flög av 3 gånger? Haha, som sagt..
När vi precis fått hem henne. 
Haha, vi skulle vara med i någon Polluxdressyr någon gång första hösten. Sammanbiten ryttare minst sagt, haha.
Men vi jobbade på hela hösten och var faktiskt ute på 2 tävlingar under våren 2007. Den första kommer jag ihåg att det gick bra på, tror jag red LB:1 och fick runt 62%! Nöjd var jag verkligen, haha. Den andra gick dock inte lika bra, tror vi fick strax under 60%. Hon spände sig som sjutton och ville inte samarbeta alls. Men så var hon, ville hon inte så ville hon inte och då lyssnade hon inte alls på mig. Sedan i slutet av våren lämnade vi tillbaka henne igen, då var det dags för henne att gå på läger. Vi räknade även ut hur mycket hon gick ner i vikt haha. Hela 20kg lyckades vi få ner henne! Då förstår ni nog hur otroligt tjock hon var när vi fick hem henne. Och att vi faktiskt kommit en hel del framåt.
Första "riktiga" tävlingen.
Samma här..
Och så andra tävlingen..
Också andra tävlingen..
Andra tävlingen detta med.
Även den sommaren var jag på läger på Sjöis. Man kan säga att det gick bättre än sist haha! Min ledare blev förvånad över att någon kunde rida henne som jag, och hoppningen gick faktiskt bra den också (hur det nu kunde komma sig? Hon kunde när hon ville alltså..). Fick faktiskt hoppa på avslutningen, som endast de som det gått bäst för får göra. Blev ett stopp på första som var mitt fel då jag var supernervös, men sen så kom vi faktiskt runt.
Avslutningen på Sjöis.
När sommaren var slut hämtade vi henne igen, och hon var inte riktigt som när vi lämnade henne kan jag ju säga. Inget ont om ridlägret alls – men hon blev riden av flera olika ryttare och ja.. Haha smällfet var hon också efter allt bete. Nu satte vi efter bara någon månad på Pellham igen, och hade det några månader den hösten. Sedan vande vi hyffsat långsamt av henne vilket gick helt ok. Tror vi var ute på två tävlingar den hösten också? Kommer inte riktigt ihåg. Men det gick inte alls bra, hon spände till sig och ja det funkade inte alls. Inga bra resultat alltså. Efter att vi kollat hennes tänder någon gång så testade vi hackamore. Vilket hon trivdes super på! Blev en hel del ridning på det den våren, de funkade super. Tror dock inte vi var ute på någon tävling den våren om jag minns rätt? Eller någon enstaka kanske. I början när jag hade hackamoret skulle hon dock protestera, hon tyckte det var jättejobbigt att jobba när hon var van vid att få göra lite som hon ville. Hoppade inte så mycket detta år utan försökte mest jobba med dressyren. Millan hade verkligen egna åsikter och gjorde inte gärna som jag sa men när jag fick till det – jäklar vad fin hon var då! Någon hoppning blev det nog, men den gick antagligen inte så bra, haha.
Mamma och Millan.
Sjukt söta Millan!
På sommaren lämnade vi henne igen och när vi fick tillbaka henne började vi med en gång rida på hackamore – vilket var ganska smart av oss faktiskt. Hennes mun fick vila helt enkelt. Efter ett tag började vi ha bett igen och det funkade helt okej. Vi var inte ute på någon tävling den hösten (tror jag?) och bara en på våren. Men på varje tävling skulle hon ju spänna till sig, hitta spöken och inte samarbeta något alls. Därför blev det helt enkelt inte så många tävlingar. Det sista året började vi dock hoppa mycket mer. Hon stannade inte alls lika mycket (nästan aldrig) och började bjuda! Så det blev lite hoppning då och vi fick till och med någon CR i slutet av våren.
Tror denna bilden är från sista gången jag hoppade henne.. Vi småhoppade bara lite.
Även om våra tävlingsprestationer kanske inte var de bästa lärde jag ändå mig sjukt mycket av Millan. Jag kämpade, slet och jobbade verkligen med den ponnyn alltså, även om hon inte gav mig mycket alls tillbaka. Och även om hon inte gjorde det så älskade jag henne ändå, jag kunde inte låta bli. Och de gångerna då allt funkade, jäklar alltså. Jag lärde mig verkligen något enormt på henne!
Millan var också mer än "bara en häst" på den tiden. Hon var min bästa vän, som jag alltid kunde lita på. Kan nog inte ens beskriva vad hon betydde för mig..
Har såklart även tränat för vissa tränare med henne. Flera av dem har sagt att hon är fruktansvärt fin och det är synd att hon inte vill. Hade hon velat det hade hon haft så grymt mycket kapacitet. Och jag, som har suttit på den ponnyn när hon faktiskt vill, vet att det är sant. För hon kan, bara hon vill.
Travlängningar är hon verkligen grym på!
Även om det nu låter som att vi inte alltid var överens så var vi faktiskt det för det mesta. Vi hade verkligen hur kul som helst ihop och vi har flera underbara minnen tillsammans. Dessutom lärde hon mig så himla, himla mycket. Hon kunde vara världens bitch ärligt talat, men hon var aldrig riktigt elak. Hon gjorde bara det hon kände för, det hon ville.
Samtidigt som hon kunde vara världens envisaste när man red henne var hon världens goaste i stallet. Hon gnäggade i princip hela tiden haha och var jättemysig. Dessutom lärde hon sig pussas, haha så himla go var hon. 
När jag "jobbade" på sjöis i somras så hälsade jag såklart på henne och pussade massor på henne. Trots att det är länge sedan vi lämnade henne nu, 1,5 år sedan så saknar jag henne fortfarande. I början var det helt hemskt verkligen, men som tur var hyrde vi ju Danse. Vet inte vad jag hade gjort annars. Men jag tror aldrig att saknaden kommer försvinna heller, men jag har lärt mig leva med den. 
Millan i somras.
Busfasonerna sitter i fortfarande haha.
En sak är säker i alla fall: Jag kommer aldrig sluta sakna och älska den ponnyn. ♥
Min fina, fina prinsessa ♥
Mål för våren 2011
Tävlingsmässigt:
-Få felfria rundor i LC & LB
-Ge alla andra en match i omhoppningarna
-Kanske starta någon LA mot slutet av våren
-Kanske starta någon lokal LB:1 och få över 60%
Träningsmässigt
Alltså lite vad vi behöver träna på för att lyckas med mina mål:
- Liksidigheten
Ska bli träning på att få Pelle jämn i sidorna, och få koll på bogarna ordentligt. Ska bli lösgörande övningar som öppnor och skänkelvikningar för att verkligen få loss honom i sidorna.
-Galoppen
Först och främst ska vi forsätta jobba med bjudningen. Måste kunna rida på, och även ta tillbaka honom (lydigheten!). Sen ska vi träna förvänd galopp och liknande för att stärka hans galopp. Rida på raka spår och ha honom utåtställd så han verkligen kommer igång bak.
-Min sits
Måste verkligen fortsätta jobba på min sits i dressyren! Min jobbiga, hemska sits. Och i hoppningen har jag faktiskt fått en bättre sits, men måste bli träning på att hänga med i Pelles megasprång. Så tror jag även att hans teknik kommer utvecklas ännu mer, när han slipper tänka på vad jag gör där på hans rygg.
Att se distanser ska jag också försöka bli bättre på, men det är ju inget som kommer bara "så". Mängdträning alltså, ska försöka ha bomövningar och så för att båda se distanser och få till en bra rytm när jag rider.
Ja, hur tycker ni detta låter då? Realistiskt, eller helt orealistiskt?
LC & LB-nivå tränar vi redan på, vi tränar även över det, så jag tror inte att det blir några problem. Ska bara försöka behålla flytet som vi fått nu och framförallt fortsätta ha så kul som vi haft denna hösten!
Är verkligen grymt taggad inför våren, nu kör vi killen! :D ♥
Mitt 2010
För det första så började jag på gymnasiet. Inte bara det att det är ett svårt val, utan jag och min bästa kompis/min andra halva (haha) valde olika skolor. Det var verkligen inte kul och i början undrade vi om vi faktiskt skulle orka hålla kontakten, även om vi började gå på olika skolor. Men det har vi gjort, vilket jag är så sjukt glad över!
Bästa Linnea! ♥
Valde ju även gymnasium och det blev Kitas som även Ebba och en till kompis, Magda, valde. Har verkligen aldrig ångrat att jag valde Kitas, trivs grymt bra där. Passar perfekt när man har häst och sen så är det faktiskt en bra skola helt enkelt.
Sedan kanske det som ni är mer intresserade av - hästarna. Hela våren hyrde jag fina Dancerman, som jag sedan lämnade tillbaka i slutet av våren. Och sedan, för första gången i mitt liv, blev jag hästägare.
Men ska försöka beskriva det lite mer detaljerat :)
Våren bestod av en hel det träning och träning med Dancerman som vi hyrde då. Under vår tid tillsammans åkte vi inte på en tävling utan att få med minst en rosett hem! Målet var att kunna starta LA i slutet av våren och få över 60%, vilket vi klarade :') Danse är en väldigt speciell ponny, han hade verkligen sina dagar, men ibland, då var han så jäkla fin. Fick flera gånger på träningar känslan att det var exakt så det skulle kännas, att allt stämde. Fick ett ganska speciellt band med honom och att lämna honom var bland det värsta jag varit med om. Har aldrig känt mig så hemsk innan, som att jag svek honom. Saknar honom helt sjukt mycket verkligen.. :(
♥
Den 31/5 lämnade vi tillbaka Dancerman. Som jag sa innan - en av de värsta dagarna i mitt liv.
Startade även en till ponny under våren - nämnligen fina Emil! Hans ägare Lina är 18 år = alltså får hon inte tävla honom längre. ÅRK, min hemmaklubb, hade tävling den våren och då startade jag honom (och Danse då). Hade ridit Emil ca 5 gånger eller något innan tävlingen, haha. Fick hjälp en gång av Lina och på framridningen till LB. Måste säga att det var sjukt hur fin Emil var på tävlingen. Galet fin, vilket resulterade i dubbelvinst med honom och runt 65% i både LB:1 och LA:1 som jag startade. I somras fick jag fortsätta ha honom då Lina jobbade och i höstas lärde jag känna honom ännu mer när Lina var sjuk och jag fick ha honom. Han är verkligen en sjukt mysig ponny är och med grymt mycket personlighet.
Och jag trivs verkligen så grymt bra med honom, fina Emilsson! ♥
Kan även nämna att denna sjukt fina ponny är tillsalu. Vill ni ha en toppenponny, världens snällaste och som dessutom är superfin bör ni passa på.
Helt underbar är han!
Hade även ett svårt val inför sommaren, att åka till Sjöis och "jobba" som stallelev eller stanna och vara med på min skolavslutning. Då min tidigare hyrponny Millan står på Sjöis och jag älskar stället bestämde jag mig för att åka och jag missade min egen skolavslutning i 9an. Men jag har faktiskt inte ångrat mig alls, hade en helt underbar vecka på Sjöis. Var där den 12 - 19 juni.
Men 4/6 hände det som jag tror har ändrat mitt liv mest, nånsin. Vi köpte Pelle och jag blev hästägare, för första gången.
Under våren hade vi provridit honom några gånger och sedan bestämde vi oss för att köpa hoonm. Hela sommaren jobbade vi och i början gick det rent ut sagt förjävligt i dressyren. Har sett filmer när jag provred - hemskt. Men jag kämpade, jobbade och var konsekvent, konsevent, konsekvent. Förvånansvärt snabbt gav det reslutat och det började gå bättre och bättre för oss. Hela hösten har det gått upp och ner, men framförallt så har det faktiskt gått upp. Jag kommer fortfarande ihåg i somras när jag undrade hur lång tid det skulle ta att få honom stadig i formen, att få honom sluta älga iväg, bita emot och slänga med huvudet. Men vi tog steg för steg och ja, nu tror jag faktiskt att jag kan säga att han är relativt stadig i formen. Öppnor, skänkelvikningar, enkla byten är saker som vi har börjat jobba med och jämför man med att överhuvud taget kunna få hästen att sakta av till trav efter en galopp har vi ju kommit lite framåt, hihi.
Såhär såg det ut då det gick bra i början.
Och såhär såg det ut några månader senare..
Galoppbild men ja haha, den gick faktiskt ännu sämre i galoppen än traven i början haha.
Ska inte skriva så mycket om hur det gick i hoppningen i början och hur han har blivit nu för det har jag redan skrivit om. Men kan säga att i alla fall jag tycker att han har utvecklats enormt, min fina kille! ♥
Vi har gått från runt 8 fel i LC till 4 fel och tillsist dubbelnollor. Vi har även kommit ännu längre än så, på träningarna. Vilket vi kommer visa nu i vår!
Även om träning och tävling har gått framåt är nog ändå det roligaste att jag fått lära känna just Pelle. Min fina älskade lilla plutt ♥ Ärligt talat så vet ni nog inte hur glad han gör mig. Bara att hämta honom i hagen och se hur han gnäggar och kommer till grinden kan göra att jag går med ett leende på läpparna resten av dan. Har också fått kommentarer om att vi verkligen passar ihop, att vi blivit ett riktigt ekipage och att det verkligen syns hur mycket vi tycker om varandra!
Ni anar inte hur sådana kommentarer värmer!
Har även lärt känna mig själv bättre och lärt mig vilka vänner jag kan lita på. Har fått mycket bättre självförtroende och gjort saker jag aldrig skulle vågat göra innan. Har också lärt känna många helt underbara människor iår, vilket jag är fruktansvärt glad över.
Haha jaa, det blev ju en kort sammanfattning av 2010. Not. Men som jag sa innan, det har varit både sorgligt och roligt. Speciellt hösten har verkligen varit helt underbar!
Nu ska vi fortsätta lika bra som vi avslutade 2010 och ha ett helt underbart 2011!
Min transport!
Vi har en Boj Bravo, som bilden ovan.
Boj Bravo är kvalitetsvagnen som ständigt utvecklas. Den byggs sedan många år på en platta av salt- och urinbeständig aluminium. På Nya Bravo står plyfa väggarna upphöjda på profiler av aluminium och kommer inte i direkt kontakt med fukt som samlas på golvbeläggningen. Det minimerar fuktangrepp underifrån.
Handtag, beslag och gångjärn är enkla och gedigna -de tål att användas år efter år, även när slasken frusit fast eller sommarsolen gassar. Säkerhetstaket är av glasfiber och har dubbla ventiler med den typiska Boj-knicken som minimerar kallluftsdrag. Interiören är tyst och luftig och har innerbakdörrar som standard.
Hjulaxlar, bromsar och fjädring är av hög kvalitet vilket ger ett litet rullmotstånd. Kombinerat med litet vindmotstånd är Bravo idealisk för både den mindre och den större dragbilen.
(kopierad text från Stallboden.se)
Vi har en Boj med stor och rymliga sadelkammare och garderob, vilket är så sjukt smidigt! Särskilt när man är på tävling med båda hästarna och har så galet mycket saker med oss! Förstår inte hur man kan få plats meed allt utan en sadelkammare/garderob!?
Vi har också innerdörrar istället för bakbommar vilket är väldigt bra för Hank som har krypit under bommen med hans tidigare fodervärd, och blev transporträdd p.g.a det. Men tror att han känner sig tryggare nu igen, för nu är han lättlastad och går rakt in :)
En till sak som är väldigt bra är transportens enormt låga insteg, vilket också är bra för svårlastade hästar! Även en väldigt hög och luftig transport vilket gör att det ser lite mer inbjudande ut!
Transporten ligger också väldigt bra på vägen, vilket jag tycker är viktigt när man tänker på hur många gropiga vägar man kör på till träning/tävling. Och till in träning ska vi inte tala om hur guppigt det är! Tror det är 10 farthinder (sånna gupp ni vet?) dit, haha. Och så tar det bara en kvart dit liksom, så ja, det är MÅÅNGA ;)
Kan verkligen rekomendera denna transporten, den har ju bl.a gjort Hank säker i transporten och kan nu stå och slappna av och sova där!
Hank
Att tävla är det bästa Hank vet!! Han tycker att det är fantastiskt roligt och när man lastar ur honom brukar han bli så glad så han inte vet vad han ska ta sig till hahaha! Just nu tävlar dom på LC - LB nivå, men han är klar att gå LA, så förhoppningsvis ska dom starta det till våren.
Historien med Hank är väääldigt lång, men för att göra en lång historia kort:
Allt började med att Hank gick på en väldigt liten privatägd ridskola som Lisa red på, men då var Hank mardrömshästen, han var bara rädd för allt!
Efter ett par år lades ridskolan ner och alla hästar lånades ut på foder, men stog kvar i samma stall. Lisa fick då förfrågan av hon som hyrde honom att bli medryttare, och hon tackade ja. Hon red honom i ca 1 år, sen blev hon som hade honom på foder för stor för honom och vi valde att Lisa skulle ta över honom på helfoder.
Sen gick det ännu ett år där Lisa hade honom på helfoder. Sen bestämde sig ägaren att sälja honom, och för oss var det inte så mycket att tänka på, särskilt när hon redan hade några spekulanter från Danmark, och tanken på att aldrig mer se lilla Hank gick ju inte ens att tänka...
Så såklart köpte vi honom, och har nu ägt honom i nästan ett år. :)
När vi köpte honom hade han varit ute på 3 tävlingar tror jag det var. Han hade aldrig blivit placerad för att han var för spänd. Men Lisa gav inte upp, hon kämpade vidare fastän han var spänd. Men han blev bättre och bättre och efter ett tag var han avslappnad i andra klassen.
Hösten 2010 kom den första placeringen, en 2a plats i en lokal LB. Sen kom fler och fler och efter ett tag kunde han även vara tillräckligt avslappnad för att bli placerad i första klassen, som ni ser i bilden ovan, där dom vann båda klasserna!
Så ni som har "hopplösa" hästar, fortsätt kämpa!
Ebba & Carducci Arden
Ja, då är det dags för mig att skriva om min och Långbens tid tillsammans också då! :)
Jag hade provridit nära 20 ponnyer innan jag åkte till stall Phem. Där fick jag prova tre hästar, varav en var lilla Långben. Kunde inte rida den första hästen för satt bara och tittade på när Alexandra (som rider in och till hästar där) red fram Långben haha. sen när jag satt upp kände jag direkt att det var han jag ville ha! Det låter som någon bok, jagvet, men det var faktiskt så. Han var bara helt underbar! Väldigt lyhörd, helt lösgjord positiv till allt! Ja, man kunde ju inte annat än älska honom!
Innan jag hade provridit Långben hade jag ingen aning om jag ville hoppa eller rida dressyr. Men eftersom Långben har en fallenhet för dressyr, och hoppar faktiskt väldigt dåligt om man ska vara ärlig, blev det dressyren jag föll för, och det har jag inte ångrat en enda gång!
Långben, eller Carducci Arden som han egentligen heter är en D-ponny valack på 6 år, förr 2004. Han är efter Casio RP 141, en mycket fin hingst som bl.a har vunnit ett flertal SM, varit med i NM o.s.v. Han är, precis som Pelle, undan Quinie Arden, ue King's Bonus xx. Långben kom 2a i 5års-championatet 2009 och 7a i 6års-championatet 2010. Även fått gångartsdiplom 2008.
Vi tävlar och tränar iaf dressyr, som ni kanske förstår ;)
I början gick det väl inte jättebra för oss kan man väl säga. Våran första tävling tillsammans på bortaplan vara en LC och LB- clearround i Hällingsjö. Första klassen gick riktigt bra! Han ville visa upp sig och tyckte att livet lekte :) Då fick vi iaf 61% tror jag det var, och det blev CR. Sen i andra klassen orkade han INGENTING!! Han gick sviiinmkt bakom hand för att han inte orkade bära sig, men kämpade allt vad han kunde ändå! <3 Fick iaf 56%, också CR, gränsen var 55. Men jag kommer ihåg att jag var så himla nöjd! :)
Sen åkte vi på lite lokala tävlingar, fortfarande LC, LB hela hösten. Började även styrketräna lite för att vi skulle få lite bättre förutsättningar. Det funkade riktigt bra! Vi höjde oss säkert 5% per klass! tyvärr blev vi fortfarande inte placerade och att komma upp i klasserna kändes så himla långt bort. 
Men våren därpå, alltså våren 2010 hände något. Jag vet inte riktigt vad, men allt började bara kännas som det satt! I Juni (tror jag det var) åkte vi till Årekärrs RK på en lokal dressyrtävling där vi skulle starta våran första LA för att försöka kvala till 6års-championatet. Och programmet gick så himla bra! Fick 64%, alltså 4% över kvalgränsen, och även en 3e plats! Alltså kom våran första placering där, och jag tror även att det var där allt släppte. Hösten efter, alltså hösten 2010 har det faktiskt gått riktigt bra, har vunnit 3 lokala tävlingar och även kommit 2a i 2 regionala. Har även blivit placerad i ganska många mer lokala tävlingar. Vi är också kvalade nationella klasser utan öppna, sluta och enkla byten. Men eftersom han faktiskt bara är 6 år ska jag vänta lite med detta så han inte tycker att det blir för svår, för jag anser att allt handlar om att hästen ska tycka att det är roligt och vilja!
Men allt som har hänt skulle inte kunna hända utan en så underbar ponny!
Älskar denna ponnyn GALET mycket!
Min & Pelles historia
Japp, som jag sagt innan heter alltså min häst Paulo Coelho Arden men kallas för Pelle. Han är en d-ponny som är sju år gammal och han är efter Powerboy och undan Quinie Arden. Hans morfar är King’s bonus xx.
2003 vad han bästa hingstfölet vid ASRP riks. Han fick poängen: 9-8-7-8-8=40p.
Sedan fick han hopputmärkelse reg. Treårstestet 2006. Han fick då poängen 8-8-7-8-8-9=48p. Sist men inte minst så blev han segrare i finalen på treårstestet 2006! Då fick han: 8-8-8-8-8-10-10=52p! Han är alltså en av de första hästar nånsin som lyckats få 10-10 i hoppning! 
Han har en helbror som heter Puccini Arden. Han är hingst och står i Finland (han har också fått 10-10).
Pelle växte upp på Stall Phem, där han blev inriden och utbildad. Sedan blev han uthyrd till några, och jag vet faktiskt inte riktigt vad som hände. I vilket fall som helst blev han tillbakalämnad då han helt enkelt inte ville hoppa mer, han började stanna och titta på hinder. Det konstigaste var att Pelle innan var känd för att han hoppade ALLT. Så på något sätt lyckades de skrämma honom eller så pressade de helt enkelt honom för hårt.
Jag provred Pelle första gången i Juni 2009 (jag letade efter dressyrponny, att han inte hoppade störde inte mig). Då var han jättefin (han hade blivit riden av Stall Phem igen) och jag tyckte verkligen om honom. Men jag som aldrig haft särskilt höga tankar om mig själv, tänkte att jag inte kunde utbilda en så ung häst själv, så jag valde att hyra en annan häst, som heter Dancerman. Ni ska veta att jag inte ångrar att jag hyrde honom istället för att köpa Pelle med en gång, jag lärde mig extremt mycket på honom och lärde känna en speciell, men helt underbar ponny.
Den hösten flyttade jag till Årekärrs ridklubb, där även Stall Phem är. Så jag hade Dancerman där, och Pelle började gå på Årekärrs ridskola.
På höstlovet förra året blev Dancerman skadad. Han blev skrämd av älgar och rymde från hagen, sprang in i en bil, osvosv. (detta är en lång historia jag inte tänker ha nu). Detta var under ett dressyrläger på Stall Phem. I alla fall så erbjöd de (så sjukt snälla som de är!) mig att låna Pelle sista dagen på dressyrkursen och jag kommer även ihåg att jag fick rida honom den helgen. Tyckte om honom ännu mer, även om han då fått lite olydnader av att gå på ridskolan.
Så småningom blev Dancerman frisk och allt fortsatte som vanligt. Dock fanns tanken att jag ville ha Pelle, men det var mer som en dröm jag inte vågade hoppas på. Så ofta jag kunde gick jag in till honom och klappade honom, gav honom morötter eller liknande.
När vi bestämde oss för att inte hyra Dancerman igen (för min längd och andra saker), började vi titta runt lite. Mamma provred då Pelle (japp, hon rider också!) och blev stormförtjust. Kommer fortfarande ihåg det, hon var så himla glad, tyckte han var helt underbar. Jag provred honom också två gånger, vilket inte gick jättebra. Jag hade under hela vintern och våren fäst mig vid Dancerman och kunde inte riktigt tänka själv. Var helt förkrossad över att han skulle åka, för på något sätt kändes det som jag svek honom.
Somsagt gick det inte speciellt bra när jag provred Pelle då, han var olydig och ”käftig” mot mig. Har sett filmer och det såg verkligen hemskt ut. Dock visste jag hur fin han kunde vara, hur fin han hade varit förra våren, då jag ridit honom för första gången och jag visste att detta var olydnader för att han inte blivit tränad, så när min mamma tyckte om honom så mycket och verkligen ville ha honom såg jag ingen anledning till att inte köpa honom.
Nu låter det som att jag inte alls var lycklig, men det var jag. Saken var bara att jag fortfarande inte kunde sluta tänka på Dancerman, hur han hade det, mådde och sådant. Vi köpte Pelle ca 1 vecka efter Dancerman åkt, och jag var fortfarande helt förstörd, även om jag självklart var glad över Pelle.
Det var en enorm tröst att ha Pelle när Dancerman åkte, jag vet faktiskt inte vad jag skulle gjort annars. Han är extremt social som häst, alltid lika glad.
Kan inte säga att ridningen gick bra däremot. Han hade under sin tid på ridskolan lärt sig att komma undan arbetet genom massa olika knep, och när jag satte mig på honom blev han svinsur, han ville inte samarbeta alls. Han tyckte det var hur jobbigt som helst och tyckte att jag krävde alldeles för mycket av honom. Kan säga att han gick ”i form” kanske.. 10% av ridpasset. 10% av det gick han och släppte bettet och 80% av det sprang han med nosen rätt upp i luften och bakbenen 1km bakom sig. Haha okej, inte riktigt 1km, men ni fattar. Han var rätt okänslig i munnen och jag kommer ihåg hur svårt det var med avbrott från galopp. Han lyssnade inte en skit faktiskt, bara ”älgade” iväg med mig.
Men jag har jobbat, slitit som bara den (och haft grymt kul under tiden!) med Pelle, och nu har vi börjat komma någonstans (tack vare min tränare som är grym!). Han jobbar mellan min hand och skänkel (gillar det uttrycket mer än att hästar ”går i form”) ca 90% av ridpasset. Han är känslig, haha han har faktiskt börjat sura på mig när jag ger honom för stora hjälper. Vi har börjat jobba med sidvärtsrörelser och annat roligt. Nu menar jag verkligen inte att jag tycker att vi har kommit superlångt, men vi har kommit en hel del framåt. Även om vi har grymt mycket kvar.
Jag trodde ärligt aldrig att jag skulle tycka om Pelle så mycket som jag gör nu. Jag vet inte riktigt när det hände, men under tiden vi har jobbat tillsammans har vi helt enkelt lärt känna varandra, och jag har lärt känna världens bästa häst. Han är verkligen den bästa som finns och jag vet inte vad jag skulle göra utan honom.
Jag har tidigare nämnt att vi faktiskt hopptävlar, men sa jag inte att han slutat tycka det var kul med hoppningen? Jo, men under hans tid på ridskolan utvecklades han i hoppning, även om han fick lite olater i dressyren. Han började hoppa mer och mer, och en duktig tjej som heter Rebecka hoppade honom! Alltså började han komma tillbaka, mer och mer, även om han fortfarande var lite osäker.
I somras var vi med på ett hoppläger, Pelle och jag. Det gick faktiskt riktigt bra! När vi köpte Pelle tänkte jag faktiskt på att börja satsa lite mer på hoppningen. Han har ju alla förutsättningar i världen – och jag tycker det är grymt kul, även om jag själv varit ganska hopprädd innan. Vi har hoppat en hel del i somras, och nu i höst. Det har gått helt okej, med blandat resultat. Ibland har det gått grymt bra och ibland har det gått sådär. Pelle har i alla fall bara stannat en gång med mig (peppar, peppar), och min tränare säger att han litar på mig, har förtroende för mig, vilket är jätteviktigt för honom.
För några veckor sedan lossnade det för oss i hoppningen (tack vare min tränare som är BÄST!)! Jag kom på hur jag skulle rida honom och det gick så himla bra. Hoppade även en CR då, nollade då 80 & 90cm och ja det är inte just det jag är stolt över egentligen (det är ingen höjd för Pelle) utan jag är stolt över att det kändes så bra. Han hoppade helt grymt!
Den 30/10 var vi ute på vår första hopptävling, i Alingsås. Vi hoppade LD+5 och LC. Jag är jättenöjd över hur det gick! I LD+5 var han urfin, pigg som sjutton och bjöd verkligen. Tyvärr petade han ett hinder, men det var mitt fel helt och hållet.
I LC gick det också bra. Lite oturligt rev vi sista hindret i omhoppningen, men han kändes fin! Detta var somsagt vår första tävling och jag kan inte annat än vara nöjd över den!
Speciellt med tanke på att Pelle varit tittig innan, inte velat hoppa, och nu kom in på en helt ny bana, med nya hinder och bjuder och verkligen tar tag i hindren. Han tyckte det var så himla kul! Gulleponnyn <3
Detta blev en ganska lång och invecklad historia om Pelle & mig, så hoppas jag inte tråkade ut er helt nu. Nu vet ni lite mer om oss i alla fall, och ja ni vet lite mer om världens bästa häst!
Jag & Pelle i Allingsås!
