hopplaponny

Här kommer ett inlägg om en ponny jag hyrde i 3 år, och som helt klart är den ponny som jag lärt mig mest av. Vi hade våra duster och hon gjorde inget lätt för mig, men gud vad jag lärde mig!

Jag provred Millan den 14 juni 2006 tror jag att det var. Provred även 3 andra hästar men det var henne jag fastnade för. Varför jag fastnade för just henne vet jag inte egentligen, hon kunde inget annat än svänga, gå framåt och stanna. Det jag kommer ihåg bäst den dagen då jag provred var att hon var den enda ponnyn som var glad. Det var sjukt varmt och de andra var sega som jag vet inte vad. Men hon var pigg, nyfiken, glad och sjukt söt. Kanske var det därför jag fastnade för henne också. Mamma tyckte absolut att vi skulle ha en äldre häst som kunde mer, men efter en hel del övertalning så gick mamma med på att hyra henne!

Bild från provridningen.

Den sommaren var jag på ridläger på Sjöstjärnan och hade (såklart) henne. Kommer inte ihåg så mycket förutom att vi hade kul. Hon kunde ju i princip ingenting och jag kunde inte mycket jag heller. Tror dock att jag flög av när vi hoppade någon gång om jag inte har fel? Jo, det gjorde jag nog. Och det gjorde jag ett antal fler gånger på den ponnyn kan jag ju säga. Trots detta kunde jag inte låta bli att tycka om henne!

Bild från ridlägret.

I augusti fick vi i alla fall hem henne. Första ridpasset kommer jag ihåg ganska väl faktiskt, hon vägrade nämligen att hålla höger galopp i mer än ett halvt varv på volten, haha. 
Eftersom hon aldrig blivit "rätt riden" innan så red jag med Pellham (?) några enstaka gånger. Så att jag skulle kunna visa henne hur hon skulle gå utan att behöva slita henne i munnen då hon var ungefär som en sten där. Och som många säger ”hellre ett skarpt bett och mjuk hand än ett milt bett och en skarp hand”. Hade det dock bara någon enstaka gång och hade sedan det vanliga igen,
I hoppningen gick det dock sämre än i dressyren. Flög av x antal gånger, haha. Hon bockade, stegrade eller stannade. Men när hon hoppade så hoppade hon fint kan jag lova, spänstig var hon verkligen. Vi började jobba mer med dressyren och vet inte riktigt varför men kanske för det ändå aldrig gick bra att hoppa haha. Vi hade verkligen olika åsikter vi två. Vissa gånger kom jag in till stallet storgrinandes för jag var så jäkla arg och frustrerad över den ponnyn. Och vissa dagar kom jag in med världens leende och tyckte att hon var den bästa som fanns! Ett riktigt egensinnigt sto det där om ni inte fattat det, som verkligen hade en egen vilja. Vi hade dessutom gymkana någon gång och tror jag flög av 3 gånger? Haha, som sagt..

När vi precis fått hem henne. 

Haha, vi skulle vara med i någon Polluxdressyr någon gång första hösten. Sammanbiten ryttare minst sagt, haha.

Men vi jobbade på hela hösten och var faktiskt ute på 2 tävlingar under våren 2007. Den första kommer jag ihåg att det gick bra på, tror jag red LB:1 och fick runt 62%! Nöjd var jag verkligen, haha. Den andra gick dock inte lika bra, tror vi fick strax under 60%. Hon spände sig som sjutton och ville inte samarbeta alls. Men så var hon, ville hon inte så ville hon inte och då lyssnade hon inte alls på mig. Sedan i slutet av våren lämnade vi tillbaka henne igen, då var det dags för henne att gå på läger. Vi räknade även ut hur mycket hon gick ner i vikt haha. Hela 20kg lyckades vi få ner henne! Då förstår ni nog hur otroligt tjock hon var när vi fick hem henne. Och att vi faktiskt kommit en hel del framåt.


Första "riktiga" tävlingen.

Samma här..

Och så andra tävlingen..

Också andra tävlingen..

Andra tävlingen detta med.

Även den sommaren var jag på läger på Sjöis. Man kan säga att det gick bättre än sist haha! Min ledare blev förvånad över att någon kunde rida henne som jag, och hoppningen gick faktiskt bra den också (hur det nu kunde komma sig? Hon kunde när hon ville alltså..). Fick faktiskt hoppa på avslutningen, som endast de som det gått bäst för får göra. Blev ett stopp på första som var mitt fel då jag var supernervös, men sen så kom vi faktiskt runt.

Avslutningen på Sjöis.

När sommaren var slut hämtade vi henne igen, och hon var inte riktigt som när vi lämnade henne kan jag ju säga. Inget ont om ridlägret alls – men hon blev riden av flera olika ryttare och ja.. Haha smällfet var hon också efter allt bete. Nu satte vi efter bara någon månad på Pellham igen, och hade det några månader den hösten. Sedan vande vi hyffsat långsamt av henne vilket gick helt ok. Tror vi var ute på två tävlingar den hösten också? Kommer inte riktigt ihåg. Men det gick inte alls bra, hon spände till sig och ja det funkade inte alls. Inga bra resultat alltså. Efter att vi kollat hennes tänder någon gång så testade vi hackamore. Vilket hon trivdes super på! Blev en hel del ridning på det den våren, de funkade super. Tror dock inte vi var ute på någon tävling den våren om jag minns rätt? Eller någon enstaka kanske. I början när jag hade hackamoret skulle hon dock protestera, hon tyckte det var jättejobbigt att jobba när hon var van vid att få göra lite som hon ville. Hoppade inte så mycket detta år utan försökte mest jobba med dressyren. Millan hade verkligen egna åsikter och gjorde inte gärna som jag sa men när jag fick till det – jäklar vad fin hon var då! Någon hoppning blev det nog, men den gick antagligen inte så bra, haha.

Mamma och Millan.

Sjukt söta Millan!

På sommaren lämnade vi henne igen och när vi fick tillbaka henne började vi med en gång rida på hackamore – vilket var ganska smart av oss faktiskt. Hennes mun fick vila helt enkelt. Efter ett tag började vi ha bett igen och det funkade helt okej. Vi var inte ute på någon tävling den hösten (tror jag?) och bara en på våren. Men på varje tävling skulle hon ju spänna till sig, hitta spöken och inte samarbeta något alls. Därför blev det helt enkelt inte så många tävlingar. Det sista året började vi dock hoppa mycket mer. Hon stannade inte alls lika mycket (nästan aldrig) och började bjuda! Så det blev lite hoppning då och vi fick till och med någon CR i slutet av våren.

Tror denna bilden är från sista gången jag hoppade henne.. Vi småhoppade bara lite.

Även om våra tävlingsprestationer kanske inte var de bästa lärde jag ändå mig sjukt mycket av Millan. Jag kämpade, slet och jobbade verkligen med den ponnyn alltså, även om hon inte gav mig mycket alls tillbaka. Och även om hon inte gjorde det så älskade jag henne ändå, jag kunde inte låta bli. Och de gångerna då allt funkade, jäklar alltså. Jag lärde mig verkligen något enormt på henne!

Millan var också mer än "bara en häst" på den tiden. Hon var min bästa vän, som jag alltid kunde lita på. Kan nog inte ens beskriva vad hon betydde för mig..

Har såklart även tränat för vissa tränare med henne. Flera av dem har sagt att hon är fruktansvärt fin och det är synd att hon inte vill. Hade hon velat det hade hon haft så grymt mycket kapacitet. Och jag, som har suttit på den ponnyn när hon faktiskt vill, vet att det är sant. För hon kan, bara hon vill.


Travlängningar är hon verkligen grym på!

Även om det nu låter som att vi inte alltid var överens så var vi faktiskt det för det mesta. Vi hade verkligen hur kul som helst ihop och vi har flera underbara minnen tillsammans. Dessutom lärde hon mig så himla, himla mycket. Hon kunde vara världens bitch ärligt talat, men hon var aldrig riktigt elak. Hon gjorde bara det hon kände för, det hon ville.

Samtidigt som hon kunde vara världens envisaste när man red henne var hon världens goaste i stallet. Hon gnäggade i princip hela tiden haha och var jättemysig. Dessutom lärde hon sig pussas, haha så himla go var hon.


När jag "jobbade" på sjöis i somras så hälsade jag såklart på henne och pussade massor på henne. Trots att det är länge sedan vi lämnade henne nu, 1,5 år sedan så saknar jag henne fortfarande. I början var det helt hemskt verkligen, men som tur var hyrde vi ju Danse. Vet inte vad jag hade gjort annars. Men jag tror aldrig att saknaden kommer försvinna heller, men jag har lärt mig leva med den.


Millan i somras.

Busfasonerna sitter i fortfarande haha.

En sak är säker i alla fall: Jag kommer aldrig sluta sakna och älska den ponnyn. ♥









Min fina, fina prinsessa ♥