hopplaponny

Japp, som jag sagt innan heter alltså min häst Paulo Coelho Arden men kallas för Pelle. Han är  en d-ponny som är sju år gammal och han är efter Powerboy och undan Quinie Arden. Hans morfar är King’s bonus xx.
2003 vad han bästa hingstfölet vid ASRP riks. Han fick poängen: 9-8-7-8-8=40p.
Sedan fick han hopputmärkelse reg. Treårstestet 2006. Han fick då poängen 8-8-7-8-8-9=48p. Sist men inte minst så blev han segrare i finalen på treårstestet 2006! Då fick han: 8-8-8-8-8-10-10=52p! Han är alltså en av de första hästar nånsin som lyckats få 10-10 i hoppning!



Han har en helbror som heter Puccini Arden. Han är hingst och står i Finland (han har också fått 10-10).

Pelle växte upp på Stall Phem, där han blev inriden och utbildad. Sedan blev han uthyrd till några, och jag vet faktiskt inte riktigt vad som hände. I vilket fall som helst blev han tillbakalämnad då han helt enkelt inte ville hoppa mer, han började stanna och titta på hinder. Det konstigaste var att Pelle innan var känd för att han hoppade ALLT. Så på något sätt lyckades de skrämma honom eller så pressade de helt enkelt honom för hårt.

Jag provred Pelle första gången i Juni 2009 (jag letade efter dressyrponny, att han inte hoppade störde inte mig). Då var han jättefin (han hade blivit riden av Stall Phem igen) och jag tyckte verkligen om honom. Men jag som aldrig haft särskilt höga tankar om mig själv, tänkte att jag inte kunde utbilda en så ung häst själv, så jag valde att hyra en annan häst, som heter Dancerman. Ni ska veta att jag inte ångrar att jag hyrde honom istället för att köpa Pelle med en gång, jag lärde mig extremt mycket på honom och lärde känna en speciell, men helt underbar ponny.

Den hösten flyttade jag till Årekärrs ridklubb, där även Stall Phem är. Så jag hade Dancerman där, och Pelle började gå på Årekärrs ridskola.

På höstlovet förra året blev Dancerman skadad. Han blev skrämd av älgar och rymde från hagen, sprang in i en bil, osvosv. (detta är en lång historia jag inte tänker ha nu). Detta var under ett dressyrläger på Stall Phem. I alla fall så erbjöd de (så sjukt snälla som de är!) mig att låna Pelle sista dagen på dressyrkursen och jag kommer även ihåg att jag fick rida honom den helgen. Tyckte om honom ännu mer, även om han då fått lite olydnader av att gå på ridskolan.

Så småningom blev Dancerman frisk och allt fortsatte som vanligt. Dock fanns tanken att jag ville ha Pelle, men det var mer som en dröm jag inte vågade hoppas på. Så ofta jag kunde gick jag in till honom och klappade honom, gav honom morötter eller liknande.

När vi bestämde oss för att inte hyra Dancerman igen (för min längd och andra saker), började vi titta runt lite. Mamma provred då Pelle (japp, hon rider också!) och blev stormförtjust. Kommer fortfarande ihåg det, hon var så himla glad, tyckte han var helt underbar. Jag provred honom också två gånger, vilket inte gick jättebra. Jag hade under hela vintern och våren fäst mig vid Dancerman och kunde inte riktigt tänka själv. Var helt förkrossad över att han skulle åka, för på något sätt kändes det som jag svek honom.
Somsagt gick det inte speciellt bra när jag provred Pelle då, han var olydig och ”käftig” mot mig. Har sett filmer och det såg verkligen hemskt ut. Dock visste jag hur fin han kunde vara, hur fin han hade varit förra våren, då jag ridit honom för första gången och jag visste att detta var olydnader för att han inte blivit tränad, så när min mamma tyckte om honom så mycket och verkligen ville ha honom såg jag ingen anledning till att inte köpa honom.
Nu låter det som att jag inte alls var lycklig, men det var jag. Saken var bara att jag fortfarande inte kunde sluta tänka på Dancerman, hur han hade det, mådde och sådant. Vi köpte Pelle ca 1 vecka efter Dancerman åkt, och jag var fortfarande helt förstörd, även om jag självklart var glad över Pelle.

Det var en enorm tröst att ha Pelle när Dancerman åkte, jag vet faktiskt inte vad jag skulle gjort annars. Han är extremt social som häst, alltid lika glad.
Kan inte säga att ridningen gick bra däremot. Han hade under sin tid på ridskolan lärt sig att komma undan arbetet genom massa olika knep, och när jag satte mig på honom blev han svinsur, han ville inte samarbeta alls. Han tyckte det var hur jobbigt som helst och tyckte att jag krävde alldeles för mycket av honom. Kan säga att han gick ”i form” kanske.. 10% av ridpasset. 10% av det gick han och släppte bettet och 80% av det sprang han med nosen rätt upp i luften och bakbenen 1km bakom sig. Haha okej, inte riktigt 1km, men ni fattar. Han var rätt okänslig i munnen och jag kommer ihåg hur svårt det var med avbrott från galopp. Han lyssnade inte en skit faktiskt, bara ”älgade” iväg med mig.

Men jag har jobbat, slitit som bara den (och haft grymt kul under tiden!) med Pelle, och nu har vi börjat komma någonstans (tack vare min tränare som är grym!). Han jobbar mellan min hand och skänkel (gillar det uttrycket mer än att hästar ”går i form”) ca 90% av ridpasset. Han är känslig, haha han har faktiskt börjat sura på mig när jag ger honom för stora hjälper. Vi har börjat jobba med sidvärtsrörelser och annat roligt. Nu menar jag verkligen inte att jag tycker att vi har kommit superlångt, men vi har kommit en hel del framåt. Även om vi har grymt mycket kvar.

Jag trodde ärligt aldrig att jag skulle tycka om Pelle så mycket som jag gör nu. Jag vet inte riktigt när det hände, men under tiden vi har jobbat tillsammans har vi helt enkelt lärt känna varandra, och jag har lärt känna världens bästa häst. Han är verkligen den bästa som finns och jag vet inte vad jag skulle göra utan honom.

Jag har tidigare nämnt att vi faktiskt hopptävlar, men sa jag inte att han slutat tycka det var kul med hoppningen? Jo, men under hans tid på ridskolan utvecklades han i hoppning, även om han fick lite olater i dressyren. Han började hoppa mer och mer, och en duktig tjej som heter Rebecka hoppade honom! Alltså började han komma tillbaka, mer och mer, även om han fortfarande var lite osäker.

I somras var vi med på ett hoppläger, Pelle och jag. Det gick faktiskt riktigt bra! När vi köpte Pelle tänkte jag faktiskt på att börja satsa lite mer på hoppningen. Han har ju alla förutsättningar i världen – och jag tycker det är grymt kul, även om jag själv varit ganska hopprädd innan. Vi har hoppat en hel del i somras, och nu i höst. Det har gått helt okej, med blandat resultat. Ibland har det gått grymt bra och ibland har det gått sådär. Pelle har i alla fall bara stannat en gång med mig (peppar, peppar), och min tränare säger att han litar på mig, har förtroende för mig, vilket är jätteviktigt för honom.

För några veckor sedan lossnade det för oss i hoppningen (tack vare min tränare som är BÄST!)! Jag kom på hur jag skulle rida honom och det gick så himla bra. Hoppade även en CR då, nollade då 80 & 90cm och ja det är inte just det jag är stolt över egentligen (det är ingen höjd för Pelle) utan jag är stolt över att det kändes så bra. Han hoppade helt grymt!

Den 30/10 var vi ute på vår första hopptävling, i Alingsås. Vi hoppade LD+5 och LC. Jag är jättenöjd över hur det gick! I LD+5 var han urfin, pigg som sjutton och bjöd verkligen. Tyvärr petade han ett hinder, men det var mitt fel helt och hållet.
I LC gick det också bra. Lite oturligt rev vi sista hindret i omhoppningen, men han kändes fin! Detta var somsagt vår första tävling och jag kan inte annat än vara nöjd över den!
Speciellt med tanke på att Pelle varit tittig innan, inte velat hoppa, och nu kom in på en helt ny bana, med nya hinder och bjuder och verkligen tar tag i hindren. Han tyckte det var så himla kul! Gulleponnyn <3

Detta blev en ganska lång och invecklad historia om Pelle & mig, så hoppas jag inte tråkade ut er helt nu. Nu vet ni lite mer om oss i alla fall, och ja ni vet lite mer om världens bästa häst!


Jag & Pelle i Allingsås!