hopplaponny

Orkar/vill inte skriva om vad detta gäller, men måste bara berätta.

Igår så kändes det seriöst som att jag stod nere i en oändligt djup avgrund och inte kunde komma upp. Tänk er att stå nere i en grop med jättehöga cementväggar, väggar som är omöjliga att klättra upp för. Exakt så kände jag. Det enda jag kunde göra var att sätta mig ner och ge upp, för det var ändå ingen idé. Jag hade nått botten och det fanns ingen väg upp. Det var omöjligt.

Nu har jag kommit fram till att det inte var så ändå. Men jag har verkligen aldrig blivit så uppgiven i hela mitt liv innan. Och det var bland det värsta som jag varit med om. Men samtidigt så fick jag upp ögonen för var jag verkligen vill.

Haha, nu fattar ni inget va? Ni får snart veta ändå, inom snar framtid.
Dock är det värsta att jag bara kan hoppas. Jag kan inte påverka detta alls.
Och jag vill verkligen inte falla ner i avgrunden igen..